Tror inte folk runt omkring mig, förstår hur jag mår. Hur formulera jag mitt ”adjöbrev” för att minimera chocksårande på bästa vis?
Orkar inte längre!
#seriöst
Jag vet att livet består av ner och uppåtgångar.
Vissa kan hantera dom och jag kan inte.
Ett exempel.
Jag studerar just nu och när jag gör nått litet som säga fel eller tabbar mig. Så vill jag ta en pistol och avsluta livet.
När jag får beröm för något kan jag inte ta in det eller ens tro på det.
Är en närstående till mig som har detta och han vägrar kolla upp det för han skäms så. Men tror också han är rädd. Så tänkte om någon här haft nått liknande.